Promenad längs minnenas allé
Det finns ett sälle på jorden där solen aldrig ler, det stället heter Boden dit vill jag aldrig mer. Jaha så är man här igen, 20 år senare, förhoppningsvis en aning klokare. Det var aldrig några problem att hitta dit, till A8, allting fanns kvar. Vi parkerade vid några tuffingkompisar till husbilen. Nu har A8-området blivit ett museum för P5, tragiskt. Markan fanns kvar - orörd. I övrigt så har 8de kompaniets förläggning degraderats till hyreslägenheter, snyft. Efter en halvtimmes promenad i de bitterljuva minnenas dimma återvände jag till verkligheten, tog min familj, för att köra vidare till Pajala. Men den motordrivna termosen ville annorlunda - så vi bestämde oss för att belägra Rödbergsfortet där jag var en mörk vinternatt -92. Hade jag vart såhär förståndig då som jag är nu hade jag inte kört upp 15ton sprängmedel till kanonerna längs med de vägarna utan att ha minst 20 års ärfarenhet i yrket. När vi väl kom upp så fick vi en och en halv timmes guidad tur i Rödbergsfortet av guiden Stig. Tack familjen för det tålamod ni har visat genom denna dag i ungdomens tecken. Tack Titti för lånet av bloggen. Här kommer foto bevisen.
"Svante" med sina två tuffingkompisar
Till och med frun är imponerad
Lisa verkar skeptisk till armens mordernisering
Man fick klättra på fordonen!
Kan jag få be om största möjliga tyssssssssssssssstnad...
Jag vägrar komma ner
Bästa sättet att använda en pansarvagn
Ett kärt återseende - gamla Bettan, fast hon saknar sitt släp
När man blir äldre, blir man förståndigare - Hade aldrig vågat idag, speciellt inte med släp.
Vi hade jävligt roligt, men jag skulle inte vilja göra det igen.
